När EU-kommissionen i sommar öppnade utlysningen för sju AI-gigafabriker låg rubriken på 10 miljarder euro i offentlig finansiering. Siffran ser imponerande ut. Problemet är att bara en femtedel av pengarna faktiskt finns tillgängliga. Resterande 8 miljarder hänger på att EU:s nästa långtidsbudget godkänns, en process som historiskt sett dragit ut på tiden och kantats av politiska kompromisser. Att EU satsar 10 miljarder euro på sju AI-gigafabriker är alltså i dagsläget mer avsiktsförklaring än verklighet.
Det gör inte satsningen ointressant. Tvärtom avslöjar den en central spänning i europeisk teknikpolitik: ambitionen att bygga egen AI-infrastruktur i världsklass kolliderar med kroniskt underfunna budgetar och ett fortsat beroende av amerikanska chipproducenter.
Vad en AI-gigafabrik faktiskt ska göra
Begreppet ”AI-fabrik” har cirkulerat i EU-sammanhang sedan förra våren, när kommissionen presenterade sin handlingsplan för det man kallar AI-kontinenten. De befintliga AI-fabrikerna, sju stycken varav MIMER vid Linköpings universitet är en, bygger på Europas EuroHPC-superdatorer och erbjuder beräkningskraft för forskning och innovation.
Gigafabrikerna ska vara något annat. Enligt EU-kommissionens representation i Sverige handlar det om anläggningar med ungefär fyra gånger kapaciteten hos nuvarande AI-fabriker, runt 100 000 AI-processorer av senaste generation per anläggning. De ska kombinera molnteknik, höghastighetsnätverk och energieffektiva datacenter i ekosystem öppna för startups, forskare och offentlig sektor.
Skillnaden mot dagens superdatorer ligger framför allt i skala och tillgänglighet. En superdator som JUPITER i tyska Jülich rankas bland världens kraftfullaste, men tillgången är begränsad och köerna långa. Gigafabrikerna ska fungera mer som industriella plattformar där europeiska aktörer kan träna och köra AI-modeller utan att behöva vända sig till Amazon, Google eller Microsoft.
Pengarna som finns och pengarna som inte finns
Den finansiella strukturen avslöjar hur skör satsningen är. Tre av de sju anläggningarna klassas som större och kan få upp till 1 miljard euro vardera i offentligt stöd. De fyra mindre kan få upp till 500 miljoner euro styck. Totalt alltså upp till 5 miljarder i direkt stöd, med ytterligare medel tänkta för drift och infrastruktur.
Av allt detta är 2 miljarder euro faktiskt tillgängliga nu. Resten kräver att EU:s nästa fleråriga budgetram klubbas igenom, och den processen har knappt börjat. Förra gången tog budgetförhandlingarna över två år. Samtidigt räknar kommissionen med att locka minst 20 miljarder euro i privata investeringar, men inga bindande åtaganden från investerare har presenterats offentligt.
Ansökningstiden löper till 12 november, med beslut i början av nästa år och planerad byggstart under första kvartalet 2027. Tidsplanen förutsätter att finansieringsfrågan löser sig parallellt. Om budgetprocessen drar ut blir det svårt att hålla den.
Suveränitet med amerikanska processorer
Ett av de uttalade syftena med gigafabrikerna är att minska Europas beroende av icke-europeisk infrastruktur för AI-utveckling. Formuleringen dyker upp regelbundet i kommissionens kommunikation. Problemet är att EU samtidigt tecknat avsiktsförklaringar med AMD, Nvidia och Qualcomm för att säkerställa tillgången till processorer.
Alla tre är amerikanska företag. Nvidia dominerar marknaden för AI-acceleratorer med uppskattningsvis 80 procent av den globala försäljningen. Europa har i nuläget ingen chipproducent som kan leverera jämförbara AI-processorer i volym. ASML i Nederländerna tillverkar de litografimaskinerna som behövs, men designen och arkitekturen kommer från USA och delvis Taiwan.
Avsiktsförklaringarna är inte leveransavtal. De innebär att företagen uttryckt intresse för att delta, inte att priser, volymer eller leveranstider är fastställda. I ett geopolitiskt klimat där USA redan begränsar chipexport till Kina finns inga garantier för att europeiska beställningar alltid prioriteras. Den suveränitet som gigafabrikerna ska bygga vilar alltså på en leveranskedja som EU inte kontrollerar.
Efterfrågan som inte hängt med
En siffra i kommissionens egen handlingsplan förtjänar mer uppmärksamhet: 13,5 procent av EU:s företag använder AI. Det innebär att nästan nio av tio europeiska företag inte ens har börjat. Att bygga enorma beräkningscentra utan att parallellt lösa implementeringshindren riskerar att skapa infrastruktur som står underutnyttjad.
Hindren handlar sällan om brist på processorkraft. Små och medelstora företag i Europa saknar ofta AI-kompetens internt, har otillräckliga datamängder att träna modeller på och möter regulatoriska osäkerheter kring dataanvändning. EU:s AI-förordning, som trädde i kraft förra året, har skapat tydligare regler men också administrativ belastning som särskilt drabbar mindre aktörer.
Gigafabrikerna adresserar utbudssidan av ekvationen. Utan motsvarande insatser på efterfrågesidan, i form av utbildningsprogram, förenklad regelefterlevnad och branschspecifika AI-verktyg, riskerar Europa att bygga motorvägar utan bilar.
Vad satsningen berättar om EU:s teknikstrategi
Mönstret är bekant. EU identifierar ett strategiskt eftersläp, formulerar en ambitiös plan med stora siffror, men lämnar den konkreta finansieringen till framtida budgetbeslut. Halvledarsatsningen European Chips Act från 2023 följde samma logik, med 43 miljarder euro i planerade investeringar varav merparten bestod av omdirigerade befintliga medel och förväntade privata tillskott.
Det betyder inte att satsningarna saknar effekt. EuroHPC-programmet har faktiskt levererat superdatorer i världsklass, och MIMER i Linköping ger svenska forskare tillgång till beräkningsresurser som tidigare krävde avtal med amerikanska molnjättar. Frågan är om gigafabrikerna kan upprepas i större skala, eller om gapet mellan ambition och genomförande växer proportionellt.
Den som följer EU:s teknikpolitik bör fokusera mindre på annonserade miljarder och mer på två konkreta milstolpar: hur mycket av de 8 osäkrade miljarderna som faktiskt materialiserats när budgetförhandlingarna landar, och huruvida Europa vid det laget har kommit längre med en egen leveranskedja för AI-processorer. Utan framsteg på båda punkterna förblir gigafabrikerna ett stort löfte med ett litet fundament.