Ungefär 13 procent av battericellerna i Europas elbilar tillverkas på europeisk mark. Resten kommer utifrån, till största delen från Kina och Sydkorea. Andelen asiatiska celler har dessutom ökat, från 70 till 77 procent på ett år.
Samtidigt installerar Europa mer batterikapacitet än någonsin. Två kurvor rör sig alltså i olika riktningar: efterfrågan på lagring växer snabbt, medan förmågan att själv tillverka det som lagrar energin krymper i relativa termer. Det är den motsättningen som gör batterifrågan till något större än en industripolitisk pinsamhet.
Lagringen kapplöper med kärnkraften medan cellerna kommer utifrån
Vid utgången av 2025 hade Europa runt 102,7 gigawatt samlad lagringskapacitet. Det är i praktiken i samma storleksordning som kontinentens installerade kärnkraft, som ligger kring 105 gigawatt. Skillnaden är att kärnkraften producerar energi medan batterierna flyttar den i tid, från soliga middagstimmar till dyra kvällstoppar.
Utbyggnadstakten under 2025 var den högsta som uppmätts. Storskaliga elektrokemiska anläggningar stod för 13,5 gigawatt ny effekt, motsvarande 26,4 gigawattimmar energi. Räknar man in alla segment, inklusive villabatterier och kommersiella system, landar året på ungefär 36 GWh ny installerad kapacitet enligt SolarPower Europe, en uppgång på 48 procent jämfört med året innan. Att siffrorna skiljer sig åt beror på avgränsningen, inte på oenighet om trenden.
Den här utvecklingen förändrar elsystemets logik. Ett system byggt kring stora, planerbara kraftverk blir ett system byggt kring väderberoende produktion plus flexibilitet. Flexibiliteten sitter i celler. Och cellerna kommer med båt.
Så få battericeller tillverkas faktiskt i Europa
En tysk kartläggning av var cellerna i europeiska elbilar faktiskt tillverkas ger en obekväm bild. 77 procent av cellerna kommer från Asien. Bara ungefär 13 procent tillverkas i Europa. Och av de fabriker som ligger på europeisk mark är 98 procent helägda eller delägda av asiatiska bolag, vilket Deloitte pekar ut som den avgörande detaljen: geografi och ägande är två helt olika saker.
Konsekvensen räknas i uteblivna vinster. Fram till 2030 beräknas europeiska tillverkare gå miste om omkring 115 miljarder kronor per år, eftersom marginalen på cellen hamnar hos den som äger tekniken och processen. Bilfabriken i Sachsen eller Skåne monterar ihop paketet. Värdet skapas tidigare i kedjan.
Globalt är bilden ännu tydligare. Kinesiska batterier satt i cirka 80 procent av alla elbilar som såldes i världen förra året. På hemmaplan sitter europeiskt producerade batterier i ungefär var tredje elbil.
Tre nivåer som ofta blandas ihop
Cellen är den minsta enheten och där det svåra ingenjörsarbetet sitter: elektrodmaterial, separator, elektrolyt, produktionsutbyte. Paketet är celler plus kylning, mekanik och styrelektronik, och monteras ofta nära bilfabriken. Lagringsparken är hundratals paket plus växelriktare och nätanslutning, och byggs nästan alltid lokalt. Europa är starkt på nivå två och tre. Det är nivå ett som saknas.
Vad 200 miljarder euro inte räckte till
Pengar har inte varit problemet. Uppskattningsvis 200 miljarder euro har kanaliserats in i den europeiska elbilskedjan, varav motsvarande drygt 1 190 miljarder kronor riktats mot batteritillverkning. Ändå gick Northvolt i konkurs. Norska Morrow Batteries följde efter. Ett par av de projekt som skulle bli kontinentens ryggrad finns inte längre.
Fyra mekanismer förklarar det mesta av misslyckandet:
- Utbyte, inte kapacitet. En cellfabrik mäts inte i planerade gigawattimmar utan i hur stor andel av cellerna som håller måttet. Kinesiska anläggningar har tio till femton års inlärningskurva bakom sig. En ny fabrik som kasserar en fjärdedel av produktionen blöder pengar oavsett hur stor den är på pappret.
- Materialen förädlas någon annanstans. Katodmaterial, grafit och raffinerat litium kommer i praktiken från Kina även när gruvan ligger i Australien eller Chile. Vi har gått igenom hur snabbt behovet växer i genomgången av EU:s ökande behov av sällsynta metaller till 2030.
- Kunderna vågade inte vänta. Biltillverkare med produktionsstart inskriven i kontrakt tecknar avtal med leverantörer som redan levererar. Varje försening hos en europeisk uppstickare skickade volymen österut, permanent.
- Fel kemi vid fel tidpunkt. Europeiska satsningar byggdes runt nickelrika celler med hög energitäthet, samtidigt som marknaden svängde mot billigare järnfosfat. Den kemin dominerades redan av kinesiska tillverkare.
Gapet till 2030 är 130 gigawattimmar
För 2026 räknar branschen med över 50 GWh nya installationer i Europa, och upp mot 138 GWh per år vid decenniets slut. Ackumulerat landar EU då på ungefär 470 GWh installerad batterikapacitet. Behovet, för att solel och vindkraft ska kunna användas när den faktiskt behövs, bedöms ligga kring 600 GWh.
Skillnaden på 130 GWh är inte en avrundning. Den motsvarar mer än tre gånger allt som installerades under rekordåret 2025. Ska gapet täckas måste utbyggnadstakten ligga i den övre delen av prognosintervallet varje år fram till 2030, utan bakslag i nätanslutningar, tillstånd eller cellpriser.
Sådana glapp mellan utlovat och genomfört är ett återkommande mönster i europeisk industripolitik. Samma sak syns i finansieringen av EU:s planerade AI-gigafabriker, där bara en bråkdel av de utlovade miljarderna är säkrade. Ambitionsnivån sätts i politiska deklarationer. Kapaciteten byggs av bolag som behöver kunder, kalkyler och leveranssäkerhet.
Ägandet avgör mer än adressen
Debatten handlar nästan alltid om var fabriken står. Den intressanta frågan är vem som äger processen. En cellfabrik i Ungern med kinesisk ägare ger arbetstillfällen och minskad transportkänslighet, men patenten, processkunnandet och vinsten stannar hos moderbolaget. Om målet är försörjningstrygghet räcker geografi. Om målet är industriellt värdeskapande gör det inte det.
Det finns positioner där Europa faktiskt har ett övertag och där kapitalet gör mer nytta än i ännu en cellfabrik. Batteristyrsystem och nätoperativ programvara är ett. Återvinning är ett annat, och där sätter EU:s batteriförordning krav på återvinningsgrad för kobolt, litium och nickel som skapar en tvingande hemmamarknad. Fysiken sätter dock gränser för hur långt materialåtervinning räcker, något vi går igenom i artikeln om varför kemin stoppar drömmen om helt cirkulära elbilsbatterier.
Den som vill följa utvecklingen på riktigt bör sluta räkna annonserade gigawattimmar och istället titta på tre siffror: andelen europeiskt ägda celler i sålda bilar, mängden katodmaterial som förädlas inom unionen, och hur många nya fabriker som faktiskt når planerat produktionsutbyte inom två år från start. De talen rör sig långsamt och de säger vad som händer med värdet. Kapaciteten kommer att byggas oavsett. Frågan är vems balansräkning som växer när den gör det.