EU-kommissionen presenterade AccelerateEU i april med ett uttalat mål: höja unionens elektrifieringsgrad från dagens 23 till 32 procent till 2030. Siffran 23 procent har legat still i ett decennium, trots att andelen förnybar och kärnkraftsbaserad elproduktion klättrat till 71 procent. Produktionen finns alltså, men den el som genereras ersätter inte fossila bränslen i tillräckligt tempo. Och mellan ambition och verklighet sitter ett elnät som redan har kö.
Omkring 600 gigawatt färdigbyggd förnybar kapacitet, solparker, vindkraftanläggningar, batterilagring, väntar på nätanslutning runt om i EU. Samtidigt importerade unionen fossila bränslen för 375 miljarder euro under 2024. AccelerateEU är kommissionens försök att bryta den paradoxen, men frågan som planen inte besvarar fullt ut handlar mindre om vad som ska göras och mer om varför det inte redan gjorts.
Varför 23 procent el är en alarmerande siffra
Kina, Japan och Sydkorea har alla passerat 30 procent elektrifiering i sin totala energimix. EU ligger kvar på 23 procent. Skillnaden beror inte på brist på elproduktion utan på att fossila bränslen fortfarande dominerar transporter, uppvärmning och industriprocesser. Diesel driver lastbilar, naturgas värmer bostäder, kol matar stålverk. Elen stannar i de sektorer den alltid har haft, belysning, elektronik, delar av industrin.
Det skapar ett dubbelt problem. EU betalar hundratals miljarder per år för importerade fossila bränslen, pengar som lämnar unionen och hamnar hos producentländer vars geopolitiska intressen inte alltid sammanfaller med Europas. Samtidigt bidrar de fossila bränslena till utsläpp som EU har åtagit sig att kraftigt minska. Elektrifieringen är alltså inte bara en klimatfråga utan en säkerhetspolitisk kalkyl: varje procentenhet förskjutning från fossil energi till inhemsk el minskar det strategiska beroendet.
AccelerateEU adresserar detta genom fem åtgärdsområden: tätare EU-samordning, konsument- och företagsskydd, mer hemproducerad ren energi, uppgraderade energisystem och ökade investeringar. Strukturen ser logisk ut på papper. Problemen sitter i genomförandet.
Nätet klarar inte det som redan är byggt
De 600 gigawatt som köar för anslutning motsvarar mer kapacitet än hela EU:s nuvarande kärnkraftsflotta. Det handlar om anläggningar som investerare redan finansierat, byggföretag redan rest och kommuner redan gett tillstånd. Att de inte levererar el beror på att transmissions- och distributionsnäten inte byggts ut i samma takt som produktionen.
Orsaken är delvis regulatorisk. Tillståndsprocesser för nya kraftledningar tar i många medlemsländer längre tid än att bygga den förnybara anläggningen de ska ansluta. I Spanien och Italien kan en nätanslutning dröja fem till sju år efter det att en solpark stått klar. Delvis handlar det om investeringsprioriteringar. Kapital har strömmat till synlig produktion, solpaneler och vindturbiner, medan den osynliga infrastrukturen under mark och mellan stolpar fått vänta.
Det är samma mönster som vi sett i Sverige, där solcellsutbyggnaden bromsas av begränsningar i lokala elnät snarare än brist på intresse eller teknik. AccelerateEU erkänner problemet och pekar på behovet av uppgraderade energisystem, men ger få konkreta mekanismer för att tvinga fram snabbare nätutbyggnad i medlemsländer med tröga tillståndsprocesser.
Investeringsgapet i konkreta termer
Enligt kommissionens egna beräkningar behöver EU investera 660 miljarder euro per år för att klara energiomställningen. Nuvarande investeringsnivå ligger på 240–250 miljarder. Gapet, runt 420 miljarder årligen, är större än många medlemsländers totala statsbudgetar.
Kommissionen pekar på privat kapital som huvudsaklig lösning. Institutionella investerare i EU, pensionsfonder, försäkringsbolag, kapitalförvaltare, sitter på uppskattningsvis 12 biljoner euro. Europeiska investeringsbanken har åtagit sig att kanalisera över 75 miljarder euro i finansiering under tre år. Pengarna finns i systemet, argumenterar kommissionen. Problemet är att de inte rör sig mot energiinfrastruktur i tillräcklig omfattning.
Varför inte? Energiinfrastruktur har lång återbetalningstid, komplex reglering och politisk risk. En pensionsfond som överväger att finansiera en transmissionsledning i Rumänien måste räkna med regulatoriska förändringar över 20–30 år, valutarisk och oklara avkastningsmodeller. Kommissionens energipaket från februari adresserade delar av detta genom standardiserade investeringsramverk, men vägen från ramverk till faktisk kapitalallokering är lång.
Skatteharmonisering med inbyggda förlorare
En central del av AccelerateEU handlar om att göra el billigare relativt fossila alternativ. Logiken är enkel: så länge diesel är billigare per kilowattimme än el i en värmepump kommer hushåll och företag att välja diesel. Kommissionen föreslår därför lägre elskatter och harmoniserade regler.
Men elskatter utgör betydande statsinkomster i flera medlemsländer. Grekland, Italien, Ungern och Irland tillhör de länder som skulle förlora mest på en generell sänkning. För länder med redan pressade statsfinanser är det en svår ekvation. Samtidigt kan 42 miljoner européer inte värma sina hem ordentligt vintertid, och hushållens elpriser ligger 36 procent över genomsnittet för perioden 2014–2020.
Energifattigdomen skapar politiskt tryck åt båda hållen. Höga elpriser gör elektrifiering impopulär bland väljare. Men sänkta skatter minskar statens förmåga att finansiera just de investeringar som på sikt ska pressa priserna. Kommissionen har inte presenterat någon kompensationsmekanism för de länder som förlorar mest, vilket gör skatteharmoniseringen till en av planens mest politiskt laddade punkter.
Små reaktorer som oprövad hävstång
AccelerateEU nämner också små modulära reaktorer, SMR, som ett komplement till förnybar produktion. EU lanserade förra året en industriallians specifikt för SMR-tekniken med målet att få de första europeiska projekten i drift i början av 2030-talet. Reaktorerna ska kunna dekarbonisera sektorer som är svåra att elektrifiera direkt, tung industri, kemisk produktion, fjärrvärme.
Tekniken har potentiella fördelar. SMR kan byggas i fabrik och transporteras till plats, vilket kortar byggtiden jämfört med konventionella reaktorer. De kräver mindre kylvatten och kan placeras närmare industriella användare. Men ingen kommersiell SMR-design har ännu genomgått full europeisk licensiering, och kostnadsbilden är osäker. De pilotprojekt som finns globalt, i Kanada, USA och Kina, har alla drabbats av förseningar och budgetöverskridanden.
Att inkludera SMR i elektrifieringsplanen signalerar att kommissionen inte vill vara teknikneutral bara i teorin. Det breddar koalitionen av medlemsländer som kan stödja planen, eftersom kärnkraftsvänliga länder som Frankrike och Polen får en tydlig roll. Samtidigt riskerar satsningen att dra resurser från tekniker som redan fungerar och bara behöver nätanslutning, som funktionen för bidirektionell laddning visar, infrastruktur som finns men inte utnyttjas.
Gapet mellan plan och genomförande
AccelerateEU har rätt problemformulering. EU:s elektrifieringsgrad är för låg, importberoendet för högt, näten för trånga och investeringarna för små. Planen pekar dessutom på rätt ställen: skattestrukturer som missgynnar el, tillståndsprocesser som bromsar nätutbyggnad, privat kapital som inte mobiliseras.
Svårigheten ligger i att unionen saknar direkta verktyg för att tvinga fram förändring i medlemsländerna. Energibeskattning är nationell kompetens. Tillståndsprocesser styrs av nationell lagstiftning. Nätinvesteringar beslutas av nationella och regionala nätbolag. Kommissionen kan sätta mål, föreslå ramverk och kanalisera finansiering genom EIB, men den kan inte bygga en enda kilometer kraftledning.
Det som avgör om AccelerateEU blir mer än ett policydokument är huruvida investeringsgapet på 420 miljarder euro per år faktiskt sluts. Runt 1,6 miljoner människor arbetade i EU:s förnybarenergisektor 2022. Den siffran behöver växa snabbt, och med den kompetensförsörjningen, projektörer, elnätstekniker, tillståndshandläggare. Kommissionen har levererat en plan som korrekt identifierar vad som krävs. Nu återstår att se om 27 medlemsländer med vitt skilda energimarknader, skattesystem och politiska konjunkturer faktiskt genomför den.