Solkraften har växt snabbare under de senaste åren än vad de flesta prognoser förutsåg. Hoten mot solskenshistorian handlar dock inte om panelerna eller teknologin bakom dem. Solcellerna fungerar, och kostnaden per watt fortsätter att sjunka. Det som riskerar att bromsa utvecklingen är systemen runtomkring: elnät som dimensionerades för en annan epok, lagring som inte hänger med i utbyggnadstempot, och en tillverkningskedja där nästan varje steg passerar genom samma land.
Tre flaskhalsar samverkar och skapar ett gap mellan installerad kapacitet och faktiskt levererad nytta. Gapet är inte teoretiskt. Det märks redan i regioner som satsat hårdast på solel.
Elnäten klarar inte vad solcellerna producerar
Ett återkommande mönster syns i länder som Tyskland, Spanien, Australien och Kalifornien. Ny solkapacitet installeras på månader. Elnätet som ska transportera elen tar år, ibland årtionden, att bygga ut. Resultatet blir det som branschen kallar curtailment, solel som produceras men aldrig når en användare, eftersom nätet inte har kapacitet att ta emot den.
I södra Australien har curtailment periodvis tvingat solcellsparker att stänga av mitt på dagen, exakt när produktionen är som högst. Kalifornien upplever regelbundet negativa elpriser under soliga timmar, ett fenomen som kallats duck curve efter formen på den dagliga belastningskurvan. Elen finns, men den kan varken transporteras dit den behövs eller lagras till kvällen.
Sverige har hittills undvikit de värsta flaskhalsarna tack vare lägre solandel och god vattenkraftskapacitet. Men anslutningsköerna till elnätet växer här också. Nätbolagen rapporterar handläggningstider som sträcker sig flera år framåt för nya produktionsanläggningar, oavsett om det rör sig om sol eller vind. Varje månad som en solpark väntar på nätanslutning är en månad utan levererad el, och utan intäkter.
Lagringsgapet som döljer sig bakom rekordtalen
Batterilagring har blivit billigare snabbare än de flesta analytiker räknade med. Litiumjärnfosfatceller, den kemi som dominerar stationär lagring, har fallit i pris med ungefär hälften sedan 2020. Trots det täcker installerad lagringskapacitet bara en bråkdel av behovet i de flesta elnät.
Problemet har två tidsskalor. Den korta handlar om dygnet: sol producerar mest mitt på dagen, efterfrågan toppar på morgonen och kvällen. Fyra till sex timmars batterikapacitet kan hantera det skiftet, och det är den typ av lagring som byggs ut snabbast. Den långa tidsskalan är svårare. Solproduktionen varierar kraftigt mellan årstiderna, särskilt i norra Europa. SMHI mäter globalstrålning vid ett trettiotal stationer och skillnaden mellan juni och december i mellersta Sverige är enorm, en faktor fem till tio. Batterier som ska bära säsongslagring i den skalan existerar ännu inte kommersiellt. Vätgas nämns ofta som alternativ, men verkningsgraden i kedjan el-till-vätgas-till-el ligger kring 30–40 procent, vilket innebär att två tredjedelar av energin försvinner på vägen.
Utan fungerande säsongslagring förblir solkraften beroende av kompletterande energikällor under vinterhalvåret. Det gäller i synnerhet regioner norr om femtionde breddgraden.
Tillverkningskedjan passerar genom ett enda land
Kina kontrollerar uppskattningsvis 80 procent av den globala produktionen av solcellswafers och en ännu högre andel av polykristallint kisel, råmaterialet som panelerna byggs av. Koncentrationen har accelererat under det senaste decenniet, delvis på grund av riktade industristöd och billig kolkraft i provinser som Xinjiang och Sichuan.
Ur ett energisäkerhetsperspektiv innebär det att världens snabbast växande energikälla i praktiken har en enda leverantör. Geopolitiska störningar, tullar, exportrestriktioner, handelsembargon, kan bromsa utbyggnaden nästan omedelbart. Det har redan hänt i mindre skala. Amerikanska tullar på kinesiska solpaneler fördröjde projekt under 2023 och 2024, och EU:s diskussioner om anti-dumpningsåtgärder skapar osäkerhet kring framtida leveranser.
Indien, USA och EU har alla annonserat satsningar på inhemsk solcellstillverkning. Men att bygga upp kompletta produktionskedjor tar tid. Polysiliciumraffinaderier kräver tre till fem års ledtid bara för att nå fullskalig produktion. Under tiden kvarstår beroendet.
Tillstånden tar längre tid än bygget
En solpark i megawattskala kan resas på ett halvår. En ny kraftledning som ska föra elen vidare tar ofta sju till femton år från första ansökan till driftstart, beroende på land och sträckning. Den asymmetrin är kärnan i problemet. Produktionssidan har industrialiserats och standardiserats. Infrastruktursidan har det inte.
Tillståndsprocesserna för nya transmissionsledningar involverar markägare, kommuner, miljöprövningar och ibland överklaganden i flera instanser. I Sverige kräver nya stamnätslinjer koncession från Energimarknadsinspektionen, och processen inkluderar samråd med Artdatabanken för att kartlägga påverkan på rödlistade arter och skyddade habitat längs planerade sträckningar. Varje steg fyller en funktion, men den sammanlagda effekten är att nätutbyggnaden systematiskt släpar efter elproduktionen.
Flera europeiska länder har börjat förenkla tillståndsprocesser för nätinfrastruktur. EU:s reviderade TEN-E-förordning satte tak på handläggningstiden för gränsöverskridande projekt. Huruvida det räcker återstår att se. Den politiska viljan att snabba på elnätet tenderar att krocka med lokalt motstånd så fort en ny ledningsgata berör en specifik plats.
Vad som avgör nästa fas
Solkraftens tekniska framgång är inte ifrågasatt. Priset per kilowattimme har fallit med över 90 procent sedan 2010, och installationstakten slår nya rekord varje år. Utmaningen har skiftat från att bevisa att tekniken fungerar till att bygga ut den infrastruktur som gör den användbar i stor skala. Det är ett annat slags problem, långsammare, dyrare, och mycket svårare att lösa med enbart marknadsmekanismer.
Elnät, lagring och diversifierade leveranskedjor kräver offentliga investeringar, regulatoriska förändringar och tidshorisonter som sträcker sig bortom nästa kvartalsrapport. De länder som löser infrastrukturfrågorna först kommer att realisera solkraftens potential. De som inte gör det riskerar att sitta med rekordmånga installerade paneler och ett elnät som inte klarar av dem. Skillnaden mellan solskenshistoria och solskensproblem avgörs inte på taket utan i marken, där kablarna ska dras.